I ärlighetens namn

Pokerspelare har överlag inte ett så bra rykte. Många människor har nedvärderande och stereotypiska bilder över pokerspelare som lurendrejare och adrenalinsökande skojare som tar varje chans de kan till att lura till sig pengar och att de tänder till på rushen av fara och chans. Jag vet inte riktigt var den här förvirrade och ytterst felaktiga bilden kommer ifrån men jag gissar att Hollywood och våra kära filmskapare har ett finger med i spelet.

Det här är alltså en felaktig bild av den genomsnittlige pokerspelaren. Däremot finns naturligtvis många av den här typen som drar sig till poker och därför svärtar ned pokerns rykte. Vi har en pokerspelare vars namn jag inte kan komma ihåg så här på rak arm som vann 1 miljon dollar under ett pokerparti. Han firade det genom att gå och spela bort en miljon dollar på craps (tärning). Han söker nog spänning och betting varhelst han kan hitta det. Utan att reflektera över hur dumt det är att pissa bort 1 miljon på tärning. Tyvärr är det många pokerspelare som förlorar begreppet om pengar och därför inte riktigt kan hantera sin vardagsekonomi.

Doyle Brunson är av uppfattningen att gamla pokerspelare, alltså de som varit med länge är ärliga och raka. Medan många nya pokerspelare är tvärt om. De är de som är giriga och luras, inte de i den gamla skolan. Det sägs att efter att Chip Reese avlidit så ska Phil Ivey ha kontaktat Doyle Brunson och berättat att han var skyldig Chip Reese en ansenlig summa pengar. Och han frågade Doyle, som kände Chip mycket väl, vem han nu skulle ge pengarna. Doyle säger att Phil Ivey visar att han är en pokerspelare av den gamla skolan. Alla nya pokerspelare hade sett det där som en gyllene chans att slippa undan en skuld, men inte Phil Ivey. Han vill göra rätt för sig och det är en, av många, anledningar till att Doyle har stor respekt och tillgivenhet för Phil Ivey.